Quantcast
Channel: sydsvenskan.se
Viewing all 78665 articles
Browse latest View live

Nya Lund visar vägen

0
0
Lund ska få en helt ny stadsdel.

Lyssna, Malmö

0
0
Musiken pumpar ut över parkeringsplatsen vid von Rosens väg i Rosengård.

Mer stress kan ge lugn

0
0

Nu stormar det ordentligt på den europeiska marknaden och en central fråga är:

Hur stabilt står bankerna i snålblåsten?

Fel flaggat

0
0

Inför 52 000 åskådare tågade unga fotbollsspelare från 72 nationer in på Nya Ullevi när Gothia Cup invigdes i måndags.

Laget West Sahara FC avstod i protest.

Himlen får vänta

0
0
Den 24 juli 1969 återvände Apollo 11 till jorden. För första gången hade en människa satt sin fot på månen och tagit ”ett jättekliv för mänskligheten”, för att använda astronauten Neil Armstrongs egna ord.

Entré via café

0
0
Just nu är det sommarstiltje på Martas café i Lund, men under terminerna strömmar studenterna till. Och det är de inte ensamma om. Kafeterian som ligger i anslutning till stadsbiblioteket brukar vara tillhåll för såväl pensionärer som föräldrar med barnvagnar och egenföretagare utan kontor.

Hjälp som gör skillnad

0
0
Det är bilderna som tränger igenom. Siffrorna är abstrakta, rapporterna overkliga. Men när ett fruset ögonblick från svältens Östafrika når en går det inte längre att blunda.

Dyrt med smutsig byk

0
0
Augusti går mot sitt slut, sommaren likaså. För somliga betyder det att garderoben måste uppdateras. Enligt en modeblogg är det ”minimalistiskt, maskulint och rött, rött, rött” som gäller hösten 2011.

Kapad kultur

0
0
För musiktjänsten Spotify har sommaren varit het. Inte nog med att den efterlängtade lanseringen i USA blev verklighet, den brittiske branschexperten Martin Scott förutspådde i The Observer att bolaget kommer att redovisa vinst för 2010.

Krönika: Slit mer, släng mindre

0
0
Versace. Chanel. Gaultier. Den här veckan visar legendariska modehus sina haute couture-kollektioner i Paris. På sätt och vis så långt ifrån slit och släng man kan komma, men ändå en del av den modeindustri som får somliga av oss att konsumera i en hiskelig takt.

Tänk tanken, för Syrien

0
0

Efter fjorton år har EU nu i sommar lyckats enas om ett gemensamt asylpaket.

”Vi har bråkat och skrikit åt varandra i förhandlingsrummen”, berättar EU-kommissionären Cecilia Malmström i Svenska Dagbladet.

Om paketet verkligen bidrar till att asylsökande får ett mer rättssäkert bemötande återstår att se. Oavsett kvarstår ett stort problem – de allra flesta flyktingar som tar sig till EU måste göra det på illegal och livsfarlig väg. Ofta med ”hjälp” av människosmugglare.

EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (FP) talade i P1-morgon i onsdags om sin långsiktiga vision med EU-ambassader som kan utfärda humanitära visum.

”Då skulle vårt system vara trovärdigt”, sade hon.

Gregor Noll, idag juridikprofessor vid Lunds universitet, har varit inne på idén tidigare, bland annat i en rapport till EU-kommissionen.

Han menar att ett väl utformat system kan bidra till större säkerhet både för asylsökande och för mottagarland, eftersom det hela sker under mer ordnade former. Och att de som söker i större utsträckning är sådana som har rätt till asyl.

Att ta sig över EU:s murar kräver såväl ekonomiska som fysiska och psykiska resurser, vilket leder till att det inte alltid är de värst utsatta som lyckas fly.

Dilemmat pockar på en lösning.

1,8 miljoner syrier har registrerats som flyktingar i grannländerna, och många fler antas vara på flykt, enligt en ny FN-rapport.

”Där måste EU som helhet ta ett ansvar. Vi måste sträcka ut en hand av solidaritet till länderna i närområdet”, sade migrationsminister Tobias Billström (M) på ett möte med sina EU-kollegor i torsdags.

Ja, Europa måste dela på ansvaret. Debattklimatet ger dock inte mycket hopp. Och situationen är kritisk.

”Det nu extremt höga dödstalet, omkring 5 000 per månad, visar det drastiska förvärrandet av konflikten”, säger FN-sekreteraren Ivan Saimonovic.

Att slå upp dörrarna till Sveriges ambassad i Damaskus på vid gavel är kanske inte möjligt just nu. Säkerhetsläget gör att den tidvis inte ens är bemannad.

Men på sikt.

Är Sverige inte skyldigt att åtminstone undersöka möjligheten?

Taggtråd botar inte självföraktet

0
0

Hon orkar inte längre vara den som driver kampen.

”Jag kommer ju inte sluta bry mig, men nu måste andra ta vid – fler engagera sig.”

Sofia Åkerman, författare och debattör, sitter i gräset under ett träd i Botaniska trädgården i Lund, ett stenkast från lägenheten där hon bor.

Tillsammans med Thérèse Eriksson gav hon 2011 ut boken Slutstation rättspsyk – om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott. Den väckte viss debatt, men i stort sett är läget skrämmande oförändrat. Kvinnor som inte skadat någon annan än sig själv straffas fortfarande av samhället.

”Vi har varit så ensamma i vårt arbete. Vi har gett det all vår tid i ett par år. Nu måste annat få ta plats.”

Barn till exempel. Sofia Åkerman ska bli mamma i december, och om några veckor går flytten tillbaka till barndomens Bjärred.

Svaret på frågan om vad hon är mest stolt över kommer utan minsta tvekan:

”Att ha gett kvinnorna upprättelse. Även om ingenting förändras så har vi gett dem en röst.”

Frågan är komplex, och Åkerman sticker inte under stol med att de unga kvinnor som skadar sig själva så illa att de hamnar i rättspsykiatrin kräver hög säkerhet.

”Men det ska vara en säkerhet som är anpassad till deras självskadebeteende. Att ha taggtråd för att hindra fritagning med helikopter är inget som gagnar de här tjejerna.”

Vad hon istället föreslår är en institution inom ramen för allmänpsykiatrin med såväl hög kompetens som hög säkerhet. Det är ett tjugotal patienter det rör sig om, menar Åkerman.

Att det är så tyst i frågan beror på att den är så känslig, tror hon.

”Det är som vår tids lobotomi eller tvångssterilisering. Det behövs något decennium för att få perspektiv.”

När Thérèse Eriksson och hon började gräva i ämnet fastnade de snabbt i krånglig byråkrati. Det kom som en chock. Vården av dessa kvinnor bröt uppenbarligen mot lagen, men ingen gjorde något.

Inte konstigt då att tron på det goda samhället skakades i grunden.

Unga kvinnor berättar i boken om sina upplevelser av vanmakt och desperation:

Man ska inte ha för mycket åsikter på rättspsyk, då blir man illa behandlad. Det gäller att vara tyst och lugn och böja sig inför systemet, även om man inte gör det på insidan.

Maktmissbruk för mig, det är att ligga fastspänd i en bältessäng och gång på gång fråga personalen vad klockan är, men inte få något svar. Jag blev bara sämre och sämre ju mer instängd, fasthållen och inlåst jag blev.

De frågade vad det var som hade hjälpt mig så bra i Sundsvall. Jag blev alldeles ställd och försökte komma på något att säga. Jag kunde ju inte gärna säga som det var: att de inte hade hjälpt mig alls, men att jag visste att jag skulle gå under om jag tvingades vara kvar där. Det enda jag fick lära mig där var att hålla ihop så länge det gick och sedan låta det gå fel i hemlighet istället.

En tjej som varit utsatt för sexuella övergrepp berättar hur hon suttit inlåst med grovt kriminella, bland annat en sadistisk våldtäktsman. I boken svarar hon på frågan om hon var rädd:

Nej, jag var inte rädd. Jag tänkte att jag redan har gjort mig själv så illa att andra inte kan göra det värre.

Vittnesbörd som dessa har i åratal mötts av en öronbedövande tystnad.

Nog nu.

Prata om porr

0
0

Porren är på väg in i populärkulturen. Det var utgångspunkten för ett reportage i Dagens Nyheter i torsdags:

”Det senaste decenniets utveckling har varit paradoxal: i samma takt som internet öppnade ett anonymt, gratis och i det närmaste oändligt sexutbud avtog diskussionen.”

Det är talande att regissören Ninja Thyberg blev mordhotad efter att hennes kortfilm Pleasure, om en dag på jobbet i porrindustrin, vunnit pris på Cannes filmfestival i våras.

Hon vill problematisera porren. Sex är viktigt för de allra flesta, men när porrfilmerna i stort sett har ensamrätt på berättelsen blir den lätt snedvriden och ensidig, framhöll hon i en intervju i samband med festivalen.

De kvinnor som offentligt pratar om kvinnlig sexualitet och utmanar traditionella könsroller lever farligt.

”En dag kommer jag personligen att skära halsen av dig och lämna dig med kniven uppkörd i fittan”, stod det i ett brev adresserat till författaren Maria Sveland, som hon berättade om i Sommar i P1 nyligen.

Men det är inte bara kvinnor i offentligheten som drabbas. Två gripande fall från Kanada uppmärksammades i Studio Ett tidigare i veckan.

Ett av dem handlar om Rehtaeh Parsons. Hon fotograferades när hon kräktes av fylla samtidigt som en kille hade sex med henne och gjorde tummarna upp till kameran. Enligt henne själv togs bilden i samband med att hon våldtogs av flera killar. Parsons hängde sig senare i familjens badrum.

Nätmobbning, som det kallats, är ett alltför lamt uttryck.

Hanne Kjöller undrade retoriskt i en ledare i DN häromdagen om föräldrar är lika angelägna att skydda sina söner från att begå övergrepp som de är att skydda sina döttrar från att utsättas för dem.

Sannolikt inte.

Så länge den håller sig inom lagens ramar är det inte porren som är problemet. Det är kvinnoföraktet. Men det borde pratas mer om porr. Vad för den fram för ideal? Hur påverkar den individen och samhället?

Det hat och det våld som drabbar kvinnor varje dag är så omfattande och så djupt rotat att det måste angripas från alla upptänkliga håll.

Så prata om porren.

Assanges kurragömma med rättvisan

0
0

I ett rött tegelhus med vita fönster nära det exklusiva varuhuset Harrods i London bor Wikileaksgrundaren Julian Assange.

I Stockholms tingsrätt beslutades det igår att häktningsbeslutet mot honom ska stå kvar.

Först en kort sammanfattning av följetongen som ledde dit:

Assange anklagas för att ha våldtagit och sexuellt ofredat två kvinnor under en vistelse i Sverige 2010.

Till följd av anklagelserna flydde han till Storbritannien, där rätten kom fram till att han ska utlämnas till Sverige. Assange tog då sin tillflykt till Ecuadors ambassad i det röda tegelhuset där han även beviljades politisk asyl.

Sedan gick fallet i stå. Åklagarsidan vägrar av juridiska skäl hålla förhör i Storbritannien och Assange vägrar komma till Sverige – dels är han rädd att bli utlämnad till USA och få ett hårt straff för sitt läckande och visselblåsande, dels tror han inte att han kommer att få en rättvis prövning i Sverige, som han kallat ”ett getingbo av revolutionär feminism”.

I gårdagens förhandlingar pläderade åklagare Marianne Ny som väntat för att häktningen ska kvarstå, bland annat med hänvisning till flyktrisken.

Hon fick mothugg av advokat Thomas Olsson, som menar att risken är liten med tanke på att Assange är internationellt känd.

”Åklagarna är inte oskyldiga i det här dramat”, sade Assanges andra advokat, Per E Samuelson, och uppmanade åklagarsidan att bryta passiviteten.

Eftersom brittisk polis ändå står redo att gripa Assange om han lämnar det röda tegelhuset, då han brutit mot brittiska lagar om borgen, har beslutet om fortsatt häktning sannolikt liten praktisk betydelse.

Allt tyder på att Assange förblir förborgad på ambassaden under kostsam bevakning – notan hittills ligger på motsvarande 74 miljoner kronor.

Den utdragna processen är olycklig. Minnesbilder kan förvanskas med tiden, om än omedvetet.

Var det på riktigt oro för rättssäkerheten som drev Assange på flykt, så har denna kurragömmalek knappast bidragit med något gott.

Det största hotet mot en rättvis dom kan mycket väl vara att fallet dragit ut på tiden.

Politiker på patrull kunde göra susen

0
0

Leo Berggren är inte mycket för det officiella, skriver dåtidens deckardrottning Maria Lang om en av sina karaktärer.

”Det var typiskt för honom att han aldrig brytt sig om att i praktiken utbyta sin gamla, hederliga överkonstapeltitel mot den nya förstatligade termen polisassistent.”

I boken Svensk polis: pusselbiten som inte passar in (Jure förlag) antyder Bo Wennström att förstatligandet av polisen 1965 gick trögt för att reformen inte var riktigt förankrad hos dem som i praktiken hade stor makt och stora befogenheter – poliserna.

Wennströms förklaring till det beständiga glappet mellan polisen och de som styr – eller försöker styra – kan ungefär sammanfattas med en parafras på Sjövall och Wahlöös gamla deckartitel:

Polis, polis, het potatis.

Polisen har skällts för att vara både ineffektiv och slö, men ingen tar på sig ansvaret för misslyckandet.

”Det är ingen resursfråga, det är en fråga om hur vi leder och styr”, sade polismästaren i Norrbotten efter att länets polis kritiserats för ineffektivitet. Det är en vanlig kommentar som verkar ha visst fog för sig. Trots ökade resurser klaras färre brott upp.

I januari 2015 ska Sveriges nya polismyndighet vara på plats. En organisation istället för 21 länspolisstyrelser och en rikspolisstyrelse.

”Det är svårt att bygga en pyramid uppifrån”, skriver Wennström, vars kritik bottnar i att alla omorganisationer av polisen genom åren har förbigått de viktiga frågorna om vad polisen egentligen ska göra, vem som ska göra det, och hur.

Tesen är att det finns en politisk ovilja att associeras med polisen, vilket får till följd att politiker och tjänstemän ”försöker att på stort avstånd dirigera en flock katter”.

Thomas Bodström (S) och Gun Hellsvik (M), båda före detta justitieministrar, ger i boken en bild av att polisen styrs av regeringen men att regeringen inte kan ”polisfrågan”.

Bodström är särskilt självkritisk när det gäller ”numerärerna”:

”Att kolla ett visst antal bilister i nykterhetskontroller … Det måste vara mer intelligenta krav och mål.”

Det är tänkbart – enligt Wennström nästan bergsäkert – att den stundande omorganisationen kommer att misslyckas med att lösa polisens problem.

Hur det än blir går det att konstatera att flera tidigare satsningar på polisen har misslyckats.

Kanske är det inte resurserna som brister – eller ens organisationen – utan beslutsfattarnas förståelse för verksamheten. Kanske borde kravet vara:

Fler politiker på gatorna.


Alla fotbollsspelare är barn i början

0
0

Svenska mästare och vinnare i Champions league-finalen. Där ungefär ligger förväntningarna nu när FC Rosengård avslöjat att världsstjärnan Marta kommer till Malmö.

”Jag är glad att få spela i ett lag som har samma dröm som jag – att vinna allt”, sade Marta på presskonferensen igår efter tillkännagivandet.

Årets fotbollsspelare i världen 2006–2010 har ingen anledning att lägga ribban lägre.

Frågan om tjejer kan vara lika bra som killar på fotboll har diskuterats flitigt den senaste tiden.

Ida Åkeson från Lund valde bort semestern i Grekland för att kunna vara med på en fotbollsturnering i Åhus. Men det blev inte som hon och lagkamraten Agnes Lindblom tänkt sig. Deras utseende och imponerande spel ledde motståndare och tränare till slutsatsen att de måste vara pojkar, oavsett vad de själva, deras lagkamrater och föräldrar påstod.

Andra deltagare vittnar om fuskanklagelser, påhopp och ”otäck stämning”.

Ett ordentligt övertramp.

När förbundskapten Pia Sundhage hörde om vad som hänt uppmanade hon tjejerna att ”lira boll med glädje” och vara sig själva. När hon själv var i deras ålder fanns det inte någon tjejfotboll – Pia fick tillfälligt bli Pelle för att platsa på träningen.

Det låter avlägset. Men ändå inte.

Radiosporten gjorde en kartläggning över hur det ser ut inom den svenska idrottsrörelsen. Resultatet visar att få klubbar blandar flickor och pojkar, framför allt i de större sporterna som fotboll och hockey.

I inslaget framgick det också att blandade lag inte alltid är populärt bland spelarna. När AIK provade hoppade flera flickor av.

Barnens perspektiv får inte tappas bort, det är ändå deras spel det handlar om. Men det är möjligt att det är en vanesak och att skillnaderna mellan flickors och pojkars spel minskar ju mer de spelar ihop.

I söndags skrev Sydsvenskan om Furulunds IK, som ibland har mixade fotbollsträningar. Alla i reportaget verkar vara överens om att det finns vissa skillnader. Pojkarna är mer fysiska, tuffare, skjuter mer. Flickorna har bra spelsinne och passar mer, är mer samspelta.

Men det framgick också att de påverkat och lärt sig av varandra. Fotbollspappan Hans Andersson berättade att effekterna blivit synliga även i skolan:

”De blir kompisar på ett helt annat sätt.”

Flickor och pojkar är olika, men de individuella skillnaderna är viktigare. På och utanför planen.

En spelare är en spelare är en spelare.

Rättssäkerhet är inte bara för de friska

0
0

Ett reportage i det senaste numret av gatutidningen Faktum heter ”Döden på psyket”.

Tidningen har granskat säkerheten inom psykiatrin i Malmö och Göteborg idag, tio år efter att brottaren Mikael Ljungberg tog sitt liv på den avdelning där han vårdades.

”De snackade om att de måste värna den personliga integriteten, men vad ska Mikael med den till när han är död?”, undrar Ljungbergs bror Jonas i artikeln.

Många förtvivlade föräldrar ställer sig liknande frågor den dag deras sjuka barn fyller arton år. Över en natt förlorar de kontrollen över det liv de till varje pris vill skydda.

Att integriteten då kommer i andra hand är inte svårt att förstå.

Det finns inget stöd i lagen för att visitera någon som vårdas frivilligt. Upprepade gånger har patienter lyckats smuggla med sig redskap och vapen som de använt såväl mot sig själva som mot medpatienter och personal.

Stefan Lund, chef på psykakuten på Sahlgrenska i Göteborg, är övertygad om att det kommer att hända igen:

”På andra psykakutmottagningar skiter de i lagen och visiterar och kör med metallbåge, jag vill inte ha det så.”

En ung kvinna, som i artikeln kallas Maria, berättar om hur otryggt hon tycker att det känns på psyket, hur ”allt hon behöver för att ta livet av sig finns till hands” och att hon ibland ”har undrat om de vill att hon ska dö”. Inspektionen för vård och omsorg krävde igår att säkerheten förbättras.

I kampanjen #viljaleva här på ledarsidorna och i sociala medier har många vittnat om att psykiatrin ofta brister både i bemötande och i rutiner. Ett återkommande önskemål är att personalen ska ha tid att lyssna på och prata med den som mår dåligt. Och att personalen får mer stöd och utbildning.

Det har också kommit in konkreta förslag på hur vårdmiljön med små medel kan förbättras. Metallbågar och tvångsvisitering återfinns inte bland dem.

Det är svåra avvägningar som måste göras när liv står på spel. Men psykisk ohälsa får inte bli en anledning att godtyckligt beröva någon rätten till personlig integritet.

Farliga dopp i Dalby

0
0
Klockan hade passerat midnatt och Dalby stenbrott var fullt av festande ungdomar. Ida Löfgren skulle flytta sig för att göra plats när marken under henne gav vika. Hon slog i klipporna när hon föll meter efter meter ner till det mörka vattnet.

Hej, socialminister Göran Hägglund (KD)

0
0

Nu är semestern slut och i morgon är det dags för ditt sommartal bland ”verklighetens folk” på Gekås i Ullared.

Sedan väntar en hektisk sensommar. Inte nog med att alliansregeringen kämpar i uppförsbacke i opinionen – ditt eget parti ligger farligt nära fyraprocentsspärren och riskerar att åka ut ur riksdagen.

För att locka väljare gäller det att ”äga” frågor som engagerar, och jag förstår att vården av patienter med självskadebeteende nog inte är en sådan. Men jag vill ändå att du ägnar den din tid.

”Patienter med gravt självskadebeteende skickas till rättspsyk. Tycker du det är rätt plats för dem? Om inte: Vad gör du för att ändra på detta?”

Jag ställde frågorna i ett mejl till dig den 25 juni. Du är fortfarande svaret skyldig.

Nyheterna om psykiatrins brister duggar tätt nuförtiden. I sitt postuma prat i Sommar i P1 berättade artisten Christian Falk om hur hans son William blev deprimerad och sviken av ”vårdinstanserna”:

”Ingen lyssnar, ingen har tid. Han skickades hem med en burk tabletter. En dryg månad senare var han död.”

Även om det fallet inte handlade om självskadebeteende är Falks beskrivning en bra sammanfattning av kritiken mot psykiatrin. Inom ramen för kampanjen #viljaleva här på Opinion och i sociala medier vittnar många om att det kan vara livsavgörande att det finns någon som lyssnar, någon som har tid.

Tyvärr upplever de ofta att de istället möts av uppgivenhet och suckar från en maktlös personal.

Medkänsla, respekt och värdighet ska vara ledord för vården av patienter med självskadebeteende. Det har Nationella självskadeprojektet, som du varit med om att initiera, slagit fast. Det låter självklart, men tål att upprepas.

Nu frågar jag dig, socialminister Göran Hägglund:

Hur väl rimmar de orden med att patienter skickas till en anstalt för dömda brottslingar?

Jag hoppas att du trots valstressen tar dig tid att svara. Skriv på Twitter eller Facebook och märk inlägget #viljaleva eller mejla till viljaleva@sydsvenskan.se

Vårda ömt den galna gnistan

0
0

En rapp käft har tystnat. Robin Williams, som i årtionden roat världen med sitt välsmorda munläder och oefterhärmliga kroppsspråk, hittades livlös i sitt hem i Kalifornien i måndags.

Få kände privatpersonen Robin Williams, men vi är många som vill tro att han verkligen var den mysgubbe han ofta spelade. Trygg och med integritet – en klok och ödmjuk medmänniska.

Även den som är allergisk mot gråtmild sentimentalitet och Hollywoodstråkar har svårt att förbli oberörd när Ethan Hawkes rollfigur i Döda poeters sällskap kliver upp på skolbänken för att visa sin aktning för den inspirerande läraren, spelad av Williams.

”O Captain! My Captain!”

Flera som sörjde Robin Williams igår tog till citatet, ursprungligen från en dikt av Walt Whitman, för att hylla en skådespelare som lämnar ett stort tomrum efter sig. Andra sade farväl genom att parafrasera hans legendariska radiorop ”Good morning, Vietnam!” ur filmen med samma namn.

Hälsningen ”nanu nanu”, som också sändes till honom i sociala medier, fick jag lov att slå upp – Williams genombrott som utomjordingen Mork i TV-serien Mork & Mindy kom före min tid. En genomgång av Williams digra filmografi visar för övrigt att det är mycket som har gått mig obemärkt förbi. Det som har fastnat har mest varit tramsigheter: Välkommen Mrs. Doubtfire, Jumanji, The Birdcage – Lånta fjädrar …

Det ska inte föraktas. Den varma humor som Williams behärskade till fulländning kan vara ett mäktigt redskap. Han beskrev själv komedi som ett sätt att hantera rädsla, ett raster som tillåter en att se världen som den är, med mörker och hemskheter, utan att bli paralyserad.

Jonathan Winters, Williams mentor, ska ha lärt honom ”att världen är öppen för lek, att det går att driva med allt och alla, på ett fantastiskt sätt”.

Williams själv lär också ha sagt att man bara får ”en liten gnista galenskap” och att det därför är viktigt att ”se till att inte förlora den”. Han levde som han lärde, så länge han orkade.

Det kan också vara ett sätt att minnas och hedra den omtyckta galenpannan:

Bejaka tramsaren inom dig.

Viewing all 78665 articles
Browse latest View live